Vem är du?

Jag heter Malin Lindberg och är gästprofessor i social innovation vid Malmö universitet, där jag arbetar vid Mötesplats Social Innovation (MSI). Jag är även professor i genus och teknik vid Luleå tekniska universitet och adjungerad professor vid Centrum för civilsamhällesforskning på Marie Cederschiöld högskola. I grunden är jag statsvetare med fokus på regional utveckling och civilsamhällets roll i demokratin. Det statsvetenskapliga perspektivet har löpt som en röd tråd genom min forskning, där jag fokuserat på regional och nationell politik inom innovationsområdet.

Med hjälp av ett maktperspektiv på politiken har jag kunnat urskilja vilka områden, former, aktörer och nyttor som prioriteras i innovationspolitiken.

Med hjälp av ett maktperspektiv på politiken har jag kunnat urskilja vilka områden, former, aktörer och nyttor som prioriteras i innovationspolitiken. Ett tydligt prioriteringsmönster har då framträtt, till fördel för kommersiell och teknikfokuserad innovation, teknisk och naturvetenskaplig forskning, mansdominerade verksamhetsområden, samt urbana platser. Det innebär bland annat att det offentliga stöd som finns att tillgå inom innovationsområdet – i form av projektmedel, investeringar, rådgivning, inkubatorsprogram, forskning, utbildning, m.m. – vanligen är utformat för att matcha detta mönster. 

Vad är din relation till social innovation i din forskning?  

Det beskrivna prioriteringsmönstret i innovationspolitiken har lett till att jag intresserat mig för mer förbisedda former, områden, aktörer och nyttor inom innovationsområdet. Det handlar bland annat om samhällsnyttig och social innovation, innovation i civilsamhällets organisationer, innovation baserad på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, innovation inom kvinnodominerade och könsbalanserade områden, samt innovation inom lokal utveckling. När jag påbörjade min forskning i början av 2000-talet hade varken svensk eller internationell innovationsforskning visat särskilt stort intresse för detta. Sedan dess har intresset vuxit markant inom både forskning, politik och praktik, i takt med ökade insikter om behovet av nytänkande sätt att adressera samhällsutmaningar och hållbar utveckling. Social innovation är numera ett etablerat forsknings- och politikområde i såväl Sverige som EU och OECD. 

Vad är social innovation för dig idag?  

I min forskning studerar jag social innovation utifrån den väletablerade förståelsen inom internationell forskning att det handlar om nytänkande initiativ som är sociala i både mål och medel. Även om alla innovationer kan sägas ha en social dimension i och med att de utvecklas och används i sociala sammanhang, så avser social innovation de initiativ vars främsta syfte är att möta samhällsutmaningar och bidra till förbättrade livsvillkor, och vars främsta medel är att skapa nya sociala praktiker, relationer eller strukturer. Samtidigt ska det framhållas att olika innovationsformer kan kombineras, t.ex. att en social innovation även kan vara en tjänsteinnovation eller en digital innovation.

Min forskning bygger även på en historisk förståelse av social innovation – det vill säga att det inte är något nytt fenomen utan att det länge drivit på samhällets och välfärdens framväxt.

Min forskning bygger även på en historisk förståelse av social innovation – det vill säga att det inte är något nytt fenomen utan att det länge drivit på samhällets och välfärdens framväxt. Några historiska exempel i svensk välfärd är barnavårdscentraler, hemtjänst, färdtjänst, kvinnojourer och folkbibliotek. Några nutida exempel är Fritidsbanken, Matmissionen och Cykling utan ålder. Dessutom omfattar min forskning en normkritisk syn på social innovation, som uppmärksammar mål- och intressekonflikter, (o)hållbarhet, dimridåer, negativa konsekvenser m.m. 

Kort om din pågående forskning?  

Jag har länge forskat om social innovation med fokus på tvärsektoriell samverkan, civilsamhällets roll och stödstrukturer för sådan innovation. Sedan några år tillbaka medverkar jag som forskare i Sverige nationella kompetenscenter för social innovation i Europeiska socialfonden (ESF), där jag bidrar med och utvecklar kunskaper om utveckling och stöttning av social innovation i ESF. Jag medverkar även som forskare i ett regionalfondsfinansierat projekt om ekosystemet för social innovation i norra Sverige. Dessutom är jag med och leder en lärprocess om forskningsrådet Fortes stöttning av samskapande forskning inom hälsa, arbetsliv och välfärd. Nyligen har vi även beviljats samverkansmedel från Forte med fokus på tillvaratagandet av civilsamhällets innovationer i kommunernas omställning till nya socialtjänstlagen. En annan lärprocess som jag leder handlar om de impact labs som etablerats vid flera svenska lärosäten, där forskare stöttas i nyttiggörandet av sina kunskaper och resultat i form av samhällsnyttiga innovationer. Jag leder även ett forskningsprojekt om svenska lärosätens stöttning av akademiskt samhällsengagemang i social innovation genom sina policydokument och verksamhetsstöd. 

Vad anser du är dagens viktigaste fråga relaterat till social innovation?  

För att återknyta till prioriteringsmönstren i innovationspolitiken är det fortfarande högaktuellt att studera hur social innovation uppmärksammas och stöttas på regional, nationell och internationell nivå. Där ser vi att den svenska innovationspolitiken till stora delar avvecklat sina tidigare satsningar på social innovation, vilket gör att det i nuläget främst är ESF som uttalat stöttar detta från myndighetshåll. Ett anknytande tema är vilken stöttning som finns att tillgå i olika delar av processen i social innovation, som omfattar allt från att förstå samhällsutmaningen och visionera samhällsförändring till att mobilisera aktörer och resurser, utveckla och testa nytänkande insatser, implementera och sprida dem, samt skapa värde för individer, organisationer och samhälle. Detta leder sin tur vidare till frågan om förutsättningarna för att utveckla och förverkliga sociala innovationer, som omfattar allt från strukturer och normer i organisationer och samhälle, till stöd, resurser, aktörer och samverkan. 

Vilken forskare vill du skicka vidare stafettpinnen till och varför? 

Jag skickar vidare stafettpinnen till Päivi Juuso vid Luleå tekniska universitet som forskar om innovativa sätt att tillvarata naturen som resurs för människors hälsa, arbete och inkludering. Jag är bland annat nyfiken på vad hon tänker om det som Maxim Vlasov framförde tidigare i stafetten om att social innovation tenderar att bli antropocentriskt, genom att fokusera mer på mänskliga behov än på planetens välmående. Kan det till exempel vara så att naturbaserade interventioner reproducerar detta, trots ambitionen att skapa synergier mellan natur och människor?