Socialt entreprenörskap är på frammarsch. Men att mäta effekt är en utmaning och många famlar i mörkret. Nu delar svenska pionjärer, såväl entreprenörer som investerare, med sig av sina bästa råd. Här kommer en artikel som publicerades i Veckans Affärer i augusti.

Källa: Veckans affärer/ Jill Bederoff

Tidigare var allt enkelt. Framgång mättes i resultat- och balansräkningar. Och därtill hörande nyckeltal. De finansiella nyckeltalen främjade också jämförelser mellan bolagen.

Idag, med socialt entreprenörskap på frammarsch, är bilden betydligt mer komplex. De sociala entreprenörerna måste som tidigare visa att de kan nå resultat, men nu såväl finansiellt som samhällsnytta.

Just nu gnuggas många geniknölar världen över för att hitta sätt att mäta samhällseffekt. I Sverige har Erika Augustinsson från Mötesplats Social Innovation, vid Malmö Universitet i samarbete med Ashoka samlat erfarenheter och kunskap i handboken ”Effektmätning – alla pratar om det, men få gör det”.

I boken intervjuas 10 sociala entreprenörer och 5 intermediärer (Reach for change, Prosper, Inkludera, Ashoka och Social Initiative).

”De flesta är ute efter mått som passar alla, men sätten måste anpassas efter varje projekt. Det är en tung process för den enskilda aktören”, och vi hoppas att handboken ska förenkla det arbetet, säger Erika Augustinsson.

En av de vanligaste metoderna är förändringsteori, theory of change. Förändringsteori är ett verktyg för att öka förståelsen för vad verksamheten förväntas åstadkomma och på vilket sätt, där övergripande målsättningar bryts ner till mindre och konkreta delar.

”Vi pratar om ungdomar som går ut nian med ofullständiga betyg. För att mäta effekten av en insats som skulle minska den andelen måste vi kunna härleda hur många av dem som hamnar i utanförskap på lång sikt. För på kort sikt kostar deras skolmisslyckande inte samhället någonting. Effekten och värdeskapandet är skillnaden mellan vad som skulle ha hänt om vi ingenting gör, det vi kallar baslinjen, och utfallet, det vill säga den förändring som vår insats skapat. Forskningen visar att kanske 30 procent av alla som går ut nian med ofullständiga betyg hamnar i perioder av utanförskap åren mellan 20 och 30 år. Detta utanförskap medför lidande för individen och kostar samhället stora pengar. Får vi ner den andelen skapas besparingar som vi kan ställa mot kostnaderna för den sociala entreprenörens insats.”, säger Jenny Carenco, grundare och vd för rådgivningsföretaget Prosper.

Men ofta mäts fel saker. Hon exemplifierar med en tjänst där nyanlända ges möjligheter till möten med etablerade svenskar.

”Med den här typen av tjänst redovisar sociala företag ofta antalet möten de bidragit till att skapa och kallar det effekt. Att människor möts ger ingen förändring eller förbättring. Mötet är en produkt. Det är enbart om dessa möten skapar mätbara förändringar för ett för målgruppen och samhället kostsamt problem som man kan tala om effekt. I det här fallet kanske mötena bidrar till snabbare språkinlärning, vilket skulle kunna ge minskade kostnader för svenskundervisning till målgruppen. För att kunna skapa och mäta effekt, måste man väl definiera vilket problem man löser. I exemplet ovan kanske det är den långa och dyra vägen till tillräcklig nivå på svenskan.”

Rotfelsanalys används ofta inom kvalitetsteknik och förbättringsarbete, särskilt i tillverkande industri. Att endast eliminera symtomet gör ofta att felet återkommer på samma eller liknande sätt.

För att kunna få effekt på ett väl definierat problem måste man känna till alla de huvudsakliga rotorsakerna till problemet och säkra att man löser så många som möjligt av dessa. För att undvika att effekten uteblir på grund av att den egna organisationen inte kan lösa alla rotorsaker, kan det vara till hjälp att alliera sig med andra aktörer som kan lösa de rotorsaker man själv inte påverkar.

”När man definierat problemet och kartlagt rotorsaker är det dags att börja beräkna problemets omfattning och kostnader. Hur många finns det i målgruppen? Finns det undersegment? Vad kostar problemet idag och i framtiden om målgruppen kvarstår i problemet? Ska vi mäta kostnader för arbetslöshet eller svenskutbildning? Det är denna kostnad, det vi kallar baslinjen, som ska ställas mot kostnaderna för en insats samt de besparingar och intäkter som skapas för samhället som en följd av att problemet avhjälps eller minskar”, säger Jenny Carenco.

Hon förtydligar att kostnaden för insatsen måste vara väsentligt mindre än värdeskapandet, och att risken för att insatsen inte lyckas måste kompenseras med storleken på värdeskapandet.

”Här måste man bestämma sig för vilken risk man vill ha i projektet, men det kan ju inte vara så att det kostar 100 att genomföra insatsen och om allt går bra så får vi tillbaka 110. Det är för hög risk.”

Hon menar att det offentliga i högre utsträckning borde köpa utfall istället för produktion.

”Om man fick kostnadstäckning för produktionen av en välfärdstjänst och vinst för utfallet skulle inte diskussioner om vinster i välfärden behöva finnas.”