Området design för social innovation kan förenklat förstås som en process präglad av delaktighet och samskapande, för att tillsammans utforska, generera och implementera nya sätt att skapa förändring i riktning mot samhälleliga mål.

Sociala innovationer benämns ofta som nya sätt att möta samhällets utmaningar genom innovativa tjänster, produkter, processer och metoder. Design för social innovation kan därför förstås och omfatta en bred uppsättning av motiv, tillvägagångsätt, aktörer och effekter. Det kan handla om allt från utveckling av nya produkter och tjänster, till byggande av designkapacitet hos icke-designers och systemförändringar på policynivå.

Appliceringsområdena för designområdet är många, allt från innovation i lokala och nationella myndigheter och inom politikområden så som vård- och omsorg eller stadsutveckling till ”communityutveckling” och främjandet av hållbara gräsrotsinitiativ.

Något förenklat kan man säga att design-drivna ansatser för social innovation ofta baseras på följande karaktärsdrag:

Komplexa problem
Samhälleliga och sociala utmaningar är komplexa. Det vill säga att det är svårt att definiera ett tydligt problem eller vilka orsakerna är. De är också svåra att lösa med enkla medel. Designpraktiken har under lång tid, vare sig det gäller produkter, tjänster eller andra typer av lösningar, omfamnat komplexitet. Utmärkande är att mer fokus läggs på att förstå problemet än att hitta lösningar. Att skapa välfungerande lösningar hänger alltså till stor del ihop med hur problemet ramas in och formuleras.

Systemiskt perspektiv
Istället för att bryta ner och fokusera på enskilda delar behåller designpraktiken fokus på den övergripande helheten och försöker förstå hur de olika beståndsdelarna förhåller sig till varandra. Att arbeta utifrån ett systemiskt perspektiv innebär att förstå hur kontexten är avgörande för olika lösningar och länka samman detta med ett större och bredare perspektiv för att skapa hållbara och långsiktiga lösningar.

Relationsbyggande
Gränsöverskridande samarbeten och att involvera olika aktörer som kan föra in olika kompetenser är viktigt för att möjliggöra öppningar för nya lösningar. För detta behövs det skapas experimentellt utrymme där aktörer tillsammans kan utforska nya lösningar som är samskapade eller ”co-designade”. Designrollen handlar till stor del om att länka samman dessa aktörer genom att stödja samspel och interaktion mellan olika discipliner. Designern agerar ofta som en mellanhand mellan brukare och olika experter. I dessa lägen förknippas designrollen allt mer med tolkning, medling och diskussionsledning där designerns betydelse är att möjliggöra öppningar för nya lösningar.

Långsiktiga processer
Sociala innovationer tar tid, det handlar ofta om att bygga upp långsiktiga nätverk och miljöer där lösningar får testas och vidareutvecklas i verkliga brukssituationer. Innovationsprocessen utmanar också det traditionella formatet av ett designprojekt, där kortsiktighet ofta gör det svårt att uppnå och påvisa någon inverkan. Designlabb är ett exempel på hur designpraktiken försökt hitta nya former och modeller för samarbete och den långsiktighet som behövs i samhälleliga frågeställningar.

Participativ design
I processer för social innovation betonas ett starkt fokus på brukaren och att vi i mycket större utsträckning måste börja utforma lösningar där empati för människors behov och liv står i centrum. Inom design finns en stark drivkraft att arbeta med brukare för utveckling av nya lösningar. Ett brukarperspektiv kan innebära olika typer av ansatser för att förstå och uppfylla brukarens behov. Många designer samarbetar därför med antropologer eller använder etnografiskt inspirerade metoder, för att skapa en bättre förståelse för användarens situation. Participativ design, även kallat deltagande design, är ett angreppssätt som bygger på demokratiska ideal där de som är berörda av en ny designlösning också ska vara involverade i själva designprocessen.