Vem är du? 

Jag heter Karin Berglund, och är sedan januari 2025 professor i hållbart företagande vid Handelshögskolan vid Örebro universitet. Jag är forskare och har länge intresserat mig för entreprenörskap och innovation – men kanske inte främst som framgångsrecept eller tillväxtmotorer, utan som kulturella, sociala och politiska fenomen. Det som fascinerar mig är hur entreprenörskap både kan reproducera det vi redan känner till, samtidigt som det också kan öppna upp för helt andra sätt att förstå och organisera världen.

Vi lever i en tid med många samhällsutmaningar, som klimat, ojämlikhet, demokratiska spänningar, vilket gör vår tillvaro både komplex och ibland svår att navigera i. I min forskning försöker jag förstå hur människor, organisationer och samhällen rör sig i den här komplexiteten och hur entreprenöriella initiativ ibland kan bidra till nya sätt att tänka, samarbeta och föreställa sig framtiden.

Samtidigt är jag intresserad av den lite mer obekväma insikten att verklig förändring sällan handlar om att bara lägga till något nytt. Eller, att lägga något till rätta – som om det är ett pussel vi lägger med vissa på förhand givna delar. Snarare bör vi nog föreställa oss förändring som ett collage – något som är framväxande. Den innebär att vi också behöver ifrågasätta det för givet tagna – inte minst det vi uppfattar som vedertaget och bra. För det är igenom en sådan kritisk genomlysning vi kan se hur vi inte bara behöver bygga det nya, utan ibland också montera ned gamla strukturer, ifrågasätta vårt språk och sätt att tänka som begränsar oss, då vissa ord/betydelser kan leda oss på villovägar.

Det är i det där spänningsfältet – mellan hopp och osäkerhet, mellan förändring och motstånd – som jag trivs bäst som forskare. Det är där jag ser att vi kan föreställa oss nya världar, skönja nya vägar och ge form åt framväxande praktiker som har förmåga att bidra, i stort och i smått.

 

Vad är din relation till social innovation i din forskning? 

I min forskning har jag sällan använt begreppet social innovation direkt, men jag har i praktiken arbetat med vad många ändå skulle säga är kärnan av social innovation; att utveckla, pröva och införa nya idéer (som materialiseras på lite olika sätt) men som alla möter sociala behov, förbättrar människors situation och bidrar till nya sociala relationer, förståelser och samarbeten.

Genom studier av socialt entreprenörskap och det jag kallar alternativa former av entreprenörskap har jag intresserat mig för initiativ som växer fram i mellanrummen – mellan sektorer, logiker och etablerade sätt att organisera samhället. Det är ofta initiativ som inte riktigt passar in i den dominerande föreställningen om att innovation framför allt drivs av företag, marknader och teknologisk utveckling.

Jag har till exempel följt samarbeten där offentlig, privat och ideell sektor försöker arbeta tillsammans för att åstadkomma mer grundläggande samhällsförändring. Redan i början av 2010-talet beskrev vi sådana processer som samhällsentreprenörskap. Detta ska inte förstås varken som ett “snällare” eller ”enklare” entreprenörskap, utan som arbetssätt som involverar aktörer från olika organisatoriska ’terränger’ (tänk: killen på fotbollsplan som möter politikern och banktjänstemannen och hittar lösningar på utanförskap). Samhällsentreprenörskap beskriver hur vi kommer samman – över gränser – för att utmana etablerade normer, institutioner och maktordningar.

Parallellt med mitt intresse för entreprenörskap (i olika former) har jag alltmer kommit att intressera mig för innovationsbegreppet i sig – inte minst dess gränser. För vad räknas egentligen som innovation, och vem får definiera det? I mina studier blir det tydligt att innovationsdiskursen ofta är snäv och normerande. Den reproducerar ett status quo där innovation nästan per automatik kopplas till teknologi, skalbarhet och marknadslogik. Det finns också en tendens att utesluta människans roll i innovation – bara tänk på diskussionen kring AI! Detta för förstås konsekvenser, inte minst uppstår etiska dilemman. Ett av dilemmana är att innovationsbegreppet sätter så mycket ljust på vissa företeelser att annat faller i ’mörker’. Som till exempel av det innovationsarbete som sker i civilsamhället, i offentlig sektor. Det där som vi gör ’till vardags’ och som bidrar till att vi med eftertänksamhet utvecklas svensk välfärd. Innovationsbegreppet menar jag inte rymmer språk för dessa vardagliga praktiker som därmed faller utanför – trots att det kan ha långt mer genomgripande samhällseffekter.

Det jag därför försöker göra i min forskning är att öppna upp innovationsbegreppet; visa att innovation också handlar om demokrati, omfördelning av resurser och människors möjlighet att delta och forma samhället. Och att innovation inte bara är resultatet av idéer – utan också består av den process och de praktiker som formas i den. Först då blir social innovation inte en nisch, utan en fråga om vilken framtid vi faktiskt vill möjliggöra.

 

Vad är social innovation för dig idag? 

För mig är social innovation idag framför allt ett spännande empiriskt fält – ett fält där det pågår en mängd intressanta processer, ofta i beröringspunkterna mellan olika sektorer. Det är där, i dessa mellanrum, som nya sätt att organisera, samarbeta och förstå samhällsutmaningar växer fram.

Samtidigt tänker jag att mycket av detta arbete förblir relativt osynligt. Det passar inte alltid in i de vedertagna berättelserna om vad social innovation är eller bör vara. Istället tenderar dessa berättelser att reproducera vissa ideal och format – vad som räknas, hur det ska se ut, och vilka aktörer som får ta plats.

Det jag vill göra i min forskning är därför att rikta uppmärksamheten mot processerna snarare än etiketterna. Att använda social innovation inte som en färdig kategori, utan som ett sätt att utmana etablerade normer kring vad innovation är och kan vara.

I en tid präglad av flera samtidiga kriser tror jag att det är just dessa ofta förbisedda processer som kan hjälpa oss att tänka annorlunda kring förändring. Social innovation blir då inte en särskild typ av innovation, utan ett sätt att ställa mer grundläggande frågor: vilka innovationer behöver samhället – och för vem?

Likaså behöver vi ställa frågan; om vi nu inte bara behöver sociala utan också gröna innovationer’ (tänker här på den framväxande gröna industrin), kanske det inte bara är teknologin i sig som är intressant, utan de samarbeten/arbetssätt som kan göra att dessa teknologier inte avfärdas innan de hunnit bli färdigutvecklade och kan fungera på en marknad.

 

Kort om pågående forskning? 

Just nu forskar jag tillsammans med kollegorna Anna Wettermark vid Stockholms universitet och Hanna Jansson vid Karolinska institutet om hur svensk hälso- och sjukvård kan ställa om till det som kallas nära vård.

Ett konkret exempel på nära vård som vi följer är en antibiotikabehandling som kan utföras i hemmet eftersom patienten bär med antibiotikan i en läkemedelspump. Detta är ett exempel på hur avancerad sjukvård kan utföras i hemmet (eller på jobbet om man är arbetsför) och som underlättar för patienten som slipper ligga på sjukhus under en längre tid. På ytan kan det framstå som en teknisk innovation: en pump som möjliggör vård i hemmet istället för på sjukhus. Men i vår forskning riktar vi blicken mot allt det arbete som måste ske runt omkring teknologin för att detta ska bli möjligt.

Det handlar om hur läkare, sjuksköterskor och farmaceuter samarbetar på nya sätt, hur ansvar omfördelas, hur rutiner förändras och hur patienter och närstående blir en del av vårdarbetet. Det är i dessa ofta osynliga processer som den sociala innovationen tar form – ett arbete som påminner om det vi kunde se hos farmaceuter under pandemin, där mycket av innovationskraften låg i det tysta, vardagliga omställningsarbetet.

I det pågående projektet PROFS studerar vi just vårdprofessionernas entreprenöriella förmåga till samskapande av nya arbetssätt. För mig blir det tydligt att det inte är teknologin i sig som är den mest intressanta innovationen, utan det kollektiva arbete som växer fram kring den. Det är där, i omförhandlingen av roller, relationer och ansvar, som nära vård tar form – där social innovation faktiskt händer.

 

Vad anser du är dagens viktigaste fråga relaterat till social innovation? 

Jag är inte säker på att det går att peka ut en enskild viktig fråga när det gäller social innovation idag. För mig handlar det snarare om ett angreppssätt.

Det som framstår som avgörande är vår förmåga att förstå social innovation som något mer än en lösning eller en metod – som ett sätt att förändra praktiker. Det vill säga hur vi organiserar oss, samarbetar och förhåller oss till varandra, både inom och mellan organisationer.

I en tid präglad av flera samtidiga kriser behöver vi inte bara nya initiativ, utan också nya sätt att se på vad som räknas som förändring. Och där tror jag att vi ibland begränsas av våra egna föreställningar. Mycket av det som faktiskt gör skillnad – i vardagliga praktiker, i relationer, i tysta omställningar – syns inte alltid som “innovation”, just eftersom det inte passar in i de etablerade berättelserna.

Samtidigt är det kanske just där det mest hoppfulla finns. Att det redan pågår en mängd kloka, värdefulla och ofta lågmälda processer som, om vi börjar se och förstå dem som social innovation, kan förändra hur vi tänker kring vad som är möjligt.

Så för mig handlar det inte bara om att skapa mer social innovation – utan om att utveckla vår förmåga att känna igen den när den redan sker – det är förstå då vi kan värdera det där ’klistret’ som gör att innovationerna fastnar i oss människor (hur vi ser på oss själva, värden och världen), i organisationer och i samhället i stort.

 

Vem vill du skicka vidare stafettpinnen till och varför?

Jag skickar stafettpinnen till Maxim Vlasov vid Umeå universitet, vars forskning tar sig an komplexa frågor om klimat, naturresurser och entreprenörskap. Jag är särskilt nyfiken på hur han vill ge social innovation innebörd.

 

Läs mer om Karin Berglunds forskning här.