Så skapar vi socialt hållbara transporter

Fler perspektiv behövs i arbetet med transportsystemet för att uppnå social hållbarhet. Det menar Christina Lindkvist, forskare vid Malmö universitet och forskningscentrumet K2. Den 6 oktober anordnar Mötesplats Social Innovation webbinariet Hållbar mobilitet för barns rörelsefrihet.

Brist på tillgång till transporter och kollektivtrafik bidrar till social exkludering och segregering. Vissa grupper, de priviligerade, i samhället kan styra över sin mobilitet. Andra, de mest utsatta och ekonomiskt svaga, som till exempel bor i en förort till Stockholm eller Göteborg eller på landsbygden har komplicerade resvägar till arbete, skola och aktiviteter. De kan inte välja, de är beroende av kollektivtrafiken och måste sätta av mycket tid för sitt resande.

– Orättvisorna i transportpolitiken blir väldigt konkreta och tydliga när det inte finns bussar eller tåg i vissa orter, stadsdelar eller områden.

– För att ta ett exempel placeras unga hbtq-migranter i flyktingboenden på landsbygden där det inte finns kollektivtrafik. De kan inte söka sig till sina sociala sammanhang och blir på så sätt dubbelt exkluderade, säger Christina Lindkvist.

Christina Lindkvist är Fil. dr. i kulturgeografi och ekonomisk geografi samt docent och biträdande professor i urbana studier vid Malmö universitet. Hon var med och byggde upp forskningscentrumet K2, Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik. Nu fokuserar hon, tillsammans med Chiara Vitrano, på rättvis kollektivtrafik och bland annat kollektivtrafiken för boende i Bunkeflostrand och Lindängen. Med forskare vid VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, forskar hon om tillgänlighet i mer glesbebyggda områden. I höst utkommer hon tillsammans med Malin Henriksson, forskare vid VTI, med antologin Kollektiva resor, utmaningar för socialt hållbar tillgänglighet. I boken skriver forskare vid VTI, Malmö universitet, Stockholms universitet, Göteborgs universitet och Lunds universitet, om sociala perspektiv på transporter.

– Att ha ett socialt rättviseperspektiv i transportplaneringen innebär att man utgår från de som har det svårast. Det kan handla om linjedragningar, turlistor, prismodeller och kompletterande serviceutbud, säger Christina Lindkvist.

Flera förändringar behövs
Det finns flera utmaningar och krävs flera förändringar för att åstadkomma socialt hållbar mobilitet. För det första behövs synen på kollektivtrafik, på resenärer och tillgänglighet förändras. Är kollektivtrafik en kollektiv nyttighet eller en konsumtionsvara? Är resenärer kunder eller medborgare?

– Transportpolitiken har en inbyggd logik där de välförsörjda premieras. Den byggda miljön kräver att människor ska kunna flytta på sig i vårt samhälle.

– Det finns också ganska starka värderingar kopplat till mobilitet. Att kunna resa, vara mobil, flyttbar har starka positiva konnotationer. Vi ska kunna resa långt, vara på språng. Det är sammanvävt med en idé om framsteg, utveckling och framgång. Medan att vara platsbunden, immobil nästan innebär att vara bakåtsträvande och gammeldags, säger Christina Lindkvist. Men det är spännande nu eftersom coronapandemin har gjort att vårt resande förändras fortsätter hon.

Transportplaneringen behöver kompletteras med nya perspektiv
För det andra behöver den konventionella transportplaneringen kompletteras med andra perspektiv, kunskap och metoder. Kvalitativa analyser av transportsystemets betydelser behöver ”översättas” så att de blir användbara på likande sätt som kvantitativa mått och beräkningar och fler grupper behöver inkluderas i samråd och bli lyssnade på.

– Transportsektorn är mycket teknisk, men de börjar få in samhällsvetenskapliga kompetenser och andra perspektiv. Det är också viktigt att ta tillvara lokal kunskap om behov och önskemål, säger Christina Lindkvist.

Alternativa ekonomiska prismodeller
För det tredje behövs finansiering och ekonomiska prioriteringar ses över. Infrastrukturprojekt är dyra och kollektivtrafiken måste finansieras. Men det finns olika försök till nya sätt att se på kollektivtrafik. I Dunkirk har man exempelvis infört gratis kollektivtrafik och i Skåne har man provat gratis resekort till unga.

– Det borde finnas något sätt att göra prissättningen mer jämställd och rättvis, säger Christina Lindkvist.

Läs mer om och anmäl dig till webbinariet den 6 oktober

Läs mer om Christina Lindkvist