UNICEF Sverige om barnrättskommuner och hur barn och unga kan inkluderas i stadsutvecklingsprocessen

Mötesplats Social Innovation arbetar med ett antal temaområden, varav ett är ”Innovationer och samverkan för barnets rätt”. Under våren anordnades ett webbinarium om hur man skapar trygga miljöer för och med barn samt unga. För att bygga vidare på ämnet kontaktade vi UNICEF Sverige för en intervju.

Här berättar Pernilla Baralt, generalsekreterare, och Katharina Eisen, sakkunnig inom utbildning och delaktighet, om UNICEF Sveriges arbete med barnrättskommuner samt hur man kan göra för att ge barn och unga faktiskt inflytande över utformningen av våra samhällen.

Vilken roll spelar social innovation för er på UNICEF?

– Jag är helt övertygad om att, om vi ska leverera resultat för alla barn runt om i världen, kommer det att vara väldigt annorlunda lösningar än de vi använder idag. Och det är ju så att människor i sin vardag, varje barn, varje ungdom, upplever utmaningar men ser också möjligheter och har tusentals idéer på hur vi skulle kunna göra saker bättre, säger Pernilla Baralt.

– Ska vi flytta fram våra positioner och leverera resultat så gäller det att vi involverar många fler i innovationssystemet. Det handlar om att i sin vardag också se: ”Hur skulle jag kunna göra detta bättre?”

Ni har sett Mötesplats Social Innovations första webbinarium på temat ”Innovationer och samverkan för barnets rätt”. Det handlade om hur vi skapar trygga offentliga miljöer för och med barn samt unga. Vill ni kommentera detta?

– För det första blev jag så otroligt glad när jag såg att ni ordnar den här typen av möten och kallar till er en så spännande grupp av aktörer som faktiskt på riktigt kan påverka barns vardag, säger Pernilla Baralt.

“För det första blev jag så otroligt glad när jag såg att ni ordnar den här typen av möten och kallar till er en så spännande grupp av aktörer som faktiskt på riktigt kan påverka barns vardag.”

– Det är staden där vi bor, det är civilsamhället där du lever, det är företag som arbetar och har verksamhet i din stad. För att barns rättigheter är ju en FN-konvention, det är en svensk lag, men den gör ingen skillnad i den enskilda flickans och pojkens liv om den inte har blivit kött och blod och handlingar av alla oss vuxna – alla oss aktörer som bor och verkar i och bygger staden.

Hur inkluderar man barn i stadsutvecklingsprocessen?

– När man pratar om Agenda 2030 och barnkonventionen är det jätteviktigt att en del av fundamentet i de här två dokumenten faktiskt är kravet på delaktighet. Barnen har rätt att delta, men världens ledare, och lokala ledare, har också insett att: Vi får inget genomförande, vi får inte all kompetens och kraft vi behöver om inte barn och unga får delta i processen, berättar Baralt.

– Vi riskerar att lösa fel problem. Vi måste ha barn och unga med för att vi ska investera våra insatser i de utmaningar som barn och unga vill lösa. Så delaktigheten är både en rättighet och ett fundament för att leverera det bästa resultatet för barnen i den här staden.

Berätta om ”Child Friendly Cities”, på svenska kallat ”Barnrättskommuner”.

– Barns rättigheter genomförs och blir verklighet lokalt och i familjen. FN har en jätteviktig roll i att övervaka att staten lever upp till barnkonventionen, men det är lokalt som skillnaden ska göras i det lilla barnets och ungdomens liv, säger Pernilla Baralt.

“Det skulle jag säga är ett av våra viktigaste program för att göra skillnad i varje barns vardag”

– Därför är det här konceptet som UNICEF har utvecklat, Child Friendly Cities, att jobba med borgmästare, städer, regioner och kommuner det som förändrar världen för barn. Så det skulle jag säga är ett av våra viktigaste program för att göra skillnad i varje barns vardag. Det är globalt och nu finns det också i Sverige sedan i höstas.

Katharina Eisen, sakkunnig inom utbildning och delaktighet på UNICEF Sverige, utvecklar metodens innebörd:

– För oss blir metoden ”Barnrättskommun” ett jättekonkret verktyg för att omsätta barnkonventionen i praktiken. Så som det ser ut i Sverige idag känner inte barn i tillräckligt stor utsträckning till barnkonventionen och kan då inte efterfråga eller kräva sina rättigheter. Vuxna känner inte heller till barnkonventionen i tillräckligt stor utsträckning, även om det har blivit bättre de senare åren. Men vi behöver göra en resa och höja kunskapsnivån, säger Katharina.

– Om man kollar på kommunal och offentlig verksamhet så finns det en stor kunskap. Skola och socialtjänst är de starka förvaltningarna som jobbar med barn och unga varje dag och man lägger ett stort förtroende i att: Det är där vi har barnen, det är där kunskapen finns. Men tittar man på att vi behöver implementera barnkonventionen så gäller ju det även fler förvaltningar. Och det barnrättskommuner stöder är att ta ett helhetsgrepp så att alla anställda, tjänstemän och politiker i en offentlig verksamhet har ett ansvar att kunna förmedla och verkställa att barnkonventionen efterlevs och följs. Nästa steg blir att samla data om hur det ser ut för barn och unga i kommunen och att det blir ett underlag för att göra kommunövergripande prioriteringar och aktiviteter, ett gemensamt avstamp från en gemensam basnivå.

– Det vi vill göra är att implementera barnkonventionen i hela organisationen. Då sitter inte kommunen som en egen isolerad ö utan behöver fungera tillsammans med sitt närsamhälle – föreningsliv, det lokala näringslivet, idéburen verksamhet och så vidare – så att barn och unga kan få samma support var de än möter funktioner eller situationer i sin kommun.

– Så om du vill arbeta för att bli en Barnrättskommun så börjar det med att kommunen tar ett beslut i kommunstyrelsen om att implementera barnkonventionen med hjälp av UNICEFs metod. För det här är en resa som vi gör tillsammans. Vi pratar helst inte om det som ett projekt utan ett förändringsledningsarbete som vilket som helst.  Som den resa miljön har gjort – vi kommer ju inte kunna säga att vi blir klara med miljöfrågan till årsskiftet. Barn finns hela tiden och kommer att finnas hela tiden.

“Det tvärsektoriella är helt avgörande för hur man kommer att lyckas.”

Hur fungerar det tvärsektoriella arbetet?

– Det tvärsektoriella är helt avgörande för hur man kommer att lyckas. Får man inte till det så kommer man inte heller få till hållbara lösningar. Jag skulle säga att det fungerar bra och det är därför vi trycker på att man behöver börja med ett beslut, säger Katharina Eisen och fortsätter:

– Vi behöver en förankring, ett mandat att den här frågan ska drivas. Man har en samordnande funktion, en person som håller ihop gruppen och sen gör man arbetet tillsammans. Det kan ibland ta ett tag att få ihop den här arbetsgruppen, men det är värt att vänta in och verkligen få med alla. Missar man någon är det mycket svårare att få med dem senare och de kommer känna att de inte fått vara med och tycka till från början.

Pernilla Baralt fyller i:

– Barn är medborgare, de är rättighetsbärare, lika stora rättighetsbärare som du och jag. Det gamla är inte mallen utan framtiden, dit vi ska, säger Pernilla.

– Då kommer vi att få mycket bättre beslutsunderlag, vi kommer att fatta mycket klokare beslut som omfattar alla våra medborgare där alla kommer kunna trivas och också bidra till samhället. För det är väldigt lätt att vi fastnar i att vi gör det här för att barnen har rätt till det. Nej, vi gör det här för att vi behöver barn och ungas samspel, input, kompetens i att leverera den här nya hållbara staden till exempel.

Hur många barnrättskommuner finns det?

– Vi har precis börjat arbetet i Sverige och idag har vi fyra kommuner som är diplomerade barnrättskommuner: Skellefteå, Haninge, Karlskoga och Degerfors, berättar Katharina Eisen.

Pernilla Baralt tipsar om tre saker att tänka på för att skapa trygga offentliga miljöer för barn och unga 

  1. Involvera

Om vi ska skapa inkluderande stadsmiljöer för barn och unga så måste vi på riktigt involvera dem i de samtalen.  De måste få vara med på planeringsstadiet. Vi måste upphandla rätt och ha med barn och unga hela vägen.

  1. Barn är barn

Vi måste förstå att ett barn inte är en vuxen. Ett barn har behov av större skydd och har en känsligare hälsa. Man är i den viktigaste fasen i livet i att bygga sociala kontakter, förstå vem man är och våga sig ut i livet. Därför måste vi bygga en stad som är trygg och säker för barnet. Barnet ska kunna röra sig i staden, träffa sina vänner, vara fysiskt aktiv som är så viktigt. Då är det inte en ”liten vuxen” som är ute och går i staden, utan ett barn. Så kunskap om barns behov under de här åren är extremt viktigt.

  1. Gör det i partnerskap

De som leder staden har ett gemensamt ansvar. De politiskt valda har ett huvudansvar men att bygga en vänlig, trygg och säker stad för barn och unga måste inkludera alla vuxna. Så involvera barnet, skaffa dig kompetens om barns behov för att bli en fullvärdig människa som vågar och kan och är hälsosam. Gör det i partnerskap.

Katharina Eisen listar fyra fallgropar att se upp för

  1. Barn som enbart framtidsprojekt

En sak vi ofta hör är att barn är framtiden, men barn finns här och nu. Så prata inte om barn som framtidsprojekt utan här och nu gäller.

  1. Utebliven dialog med de minsta

Vi vill involvera barn och unga. Det kan man göra från ganska låg ålder. Ofta vill de större ungdomarna själva vara med och tycka till, medan vi behöver ta ett större ansvar för att fånga upp även de yngre barnens åsikter. Men barn deltar alltid på sina villkor. Får de en fråga och svarar, ”vi är inte intresserade”, så är de inte det. Det får vi respektera. Det är också ett resultat.

  1. Missa viktiga målgrupper

När man har ett elevråd eller en medborgardialog, vilka är det som kommer? Man får en skara människor, men vi vill ha större mångfald och representation. En bredare publik. Hur når vi dem? Tänk till kring det.

  1. Alltför stora frågeställningar

Man vill kunna vara med och påverka det som är nära en själv, ”min vardag”. Att påverka hela kommunens arbete kan vara en ganska stor fråga om man inte riktigt vet hur man kan bidra. Men om man plockar ner det och jobbar lite mer nära och lokalt så tror jag att man kan få ut så mycket mer.